osorteradetankar

I en krönika i SvD skriver Annina Rabe; ”Årets bokrea, som nu lider mot sitt slut, är den svagaste jag sett och den avspeglar på många sätt en bransch som befinner sig i identitetskris. Eller åtminstone i ett slags vägskäl. Kvalitetsbokhandlar som Hedengrens i Stockholm har hoppat av hela jippot för att rean inte möter de krav på kvalitet som de anser att deras kunder kan förvänta sig. I de nyligen omgjorda Akademibokhandlarna är rean precis som man kan vänta sig, det vill säga precis som det ordinarie sortimentet numera. Glest mellan titlarna, marknadsanpassat och nästan identiskt likt varuhusens reapallar. Det finns alltså knappt någon anledning alls längre att uppsöka en bokhandel för att handla sina reaböcker. Exakt samma titlar finns på Åhléns eller Ica Maxi. De där guldkornen, de som tidigare alltid gjort det värt att ändå ge sig in där och trängas de allra första readagarna, lyser nästan helt med sin frånvaro i år.”

Känns viktigt att folkbiblioteken inte väljer samma väg utan att man samtidigt som man erbjuder det senaste och populära också låter guldkornen finnas kvar och ta sin plats, även om de inte är gångbara på marknaden. Om utbudet på marknaden mer och mer likriktas blir det viktigare och viktigare med platser där min litteraturupplevelse kan utmanas och lockas att ta nya vägar.Så här skrev nyligen en man till mig: ”För några dagar sedan var jag in på biblioteket i Nynäshamn – i väntan mellan två möten – och då hittade jag en bok som jag inte trodde var skriven. Efter två timmars läsande kunde jag saker jag inte kunde förut”. Här har folkbiblioteken en given del av sin identitet. Någonstans måste man kunna hitta en bok man inte trodde var skriven och lära sig saker man inte kunde innan. Då utvecklas och växer vi som individer och Sverige som nation.

Många är de bibliotek som på olika sätt använder sig av devisen ”Bibliotek – mer än bara böcker”. Ändå biter sig en gammaldags bild av biblioteken sig kvar. Något som bland annat Monika Staub Halling, bibliotekarie vid Adolf Fredriks Musikklasser tar upp i ett blogginlägg om synen på skolbibliotek.

Jag fick idag ett mejl från en person som deltagit på ett av KB:s dialogmöten. Har tar upp vikten av att vi utvecklar det han kallar den tankemässig infrastrukturen kring bibliotekens framtida uppdrag och inte helt förlorar oss i frågor kring den fysiska infrastrukturen. Det han skrev tycker jag på ett slagkraftigt sätt fångar behovet av att utveckla och fylla devisen ”Bibliotek – mer än bara böcker”  och bl a Svensk biblioteksförenings krav på en nationell bibliotekspolitik. Det är just den ”tankemässiga infrastrukturen” som en sådan politik kan hjälpa till att skapa. I ett tidigare inlägg här på bloggen skriver jag att jag hoppas på att KB i funktionen som biblioteksmyndighet ska rymma följande huvudfunktioner:

*Nationell bibliotekspolitik
-Definition av bibliotekens huvuduppgifter, nationella mål och strategier för att nå dem
-Rekommendationer, kvalitetskriterier och -indikatorer som stöd för biblioteksverksamheten
-Uppföljnings- och utvärderingsarbete rörande ovanstående och bibliotekslagen
-Statistik

*Metod- och verksamhetsutveckling
-Utvecklingsbidrag och nationella insatser
-Kompetensutvecklingsfrågor
-Metodutveckling, ”beprövad erfarenhet” och forskning

*Infrastrukturell samordning
-Katalog- och klassifikationsfrågor
-Upphandlingar, avtalslicenser-Plattformar för digitala tjänster
-Digitalisering
-Tekniska standarder
-Upphovsrättsfrågor och annan biblioteksjurudik

Med resurser och kompetens för dessa tre byggstenar tror jag att man kan få ihop den tankemässiga infrastrukturen och den fysiska.

Ett annat sätt är att t ex Svensk Biblioteksförening i en roll som ”branschorganisation” producerar och tar fram material riktade till allmänheten som beskriver bibliotekens verksamhet och vad man som användare har rätt att förvänta sig. Idén fick jag när jag satt hos min tandläkare och i hans väntrum hittade olika broschyrer som beskrev olika behandlingar och tjänster som tandläkare kan utföra. Kan tandis kan väl vi tänkte jag då.

I en artikel på Aftonbladet Kultur sågar Martin Aagård läsplattan. Han skriver: ”Läsplattan är produkten som bara bokbranschen ville ha. Det perfekta verktyget för en förläggare som snabbt vill bläddra igenom 300 bokmanus på tågresan. Med största sannolikhet är läsplattan den största återvändsgränd som den skrivna texten befunnit sig i sen den sista gotländska runstenen ristades någon gång på 1600-talet.”

Bland biblioteksföreträdare hör jag å andra sidan att läsplattan är framtiden, ja kanske t o m årets julklapp. Här gäller det att hänga med. Och kanske ligger det något i det. Tänker själv att e-böcker som man inte vill ha för sig själv och spara i den fysiska bokhyllan kan lämpa sig särskilt väl att låna i stället för att köpa. Samtidigt kan man tänka sig att användandet av läsplattan kommer att vara störst i grupper som redan är väl tekniktillvända. I bl a dessa grupper kommer nog läsplattan att fylla en funktion. Det blir ytterligare ett format att konsumera information och kunskap i. Lika lite som TV, dator, Internet, mobiltelefon osv ersatt boken kommer läsplattan att göra det tror jag. Man kommer att använda allt sida vid sida. Kan själv tänka mig att t ex viss facklitteratur och snabbkonsumerade skönlitterära texter typ en deckare kan passa bra på läsplattan. Men trädgårdsboken jag nyss köpte på bokrean eller för den delen ”Mamma Mu bygger koja” och ”Riddar-Rakel” har jag svårt att se att jag skulle velat ha i ”plattan”. En del kommer alltså att ha glädje av plattan medan andra inte alls kommer att beröras av den. Ett är säkert. Det kommer, som alltid, att ställa stora krav på biblioteken att ha verksamheter som överbryggar klyftor. Och det bör också leda till en diskussion hur mycket resurser som ska satsas på att jaga efter de användare som ligger i teknikens framkant i förhållande till de resurser som ska satsas gentemot andra grupper.

I sammanhanget kommer jag att tänka på något jag skrivit om tidigare. Hur viktigt det är att mäta och följa upp i stället för att trendspana. Det är inte minst viktigt i läsplattetider.

I ledaren för Dagens Samhälle den 2 mars skriver chefredaktören Lena Hörngren att ”Tystnad är demokratins fiende nummer ett.” Ledaren är skriven bl a med anledning av att Sveriges kommuner och landsting (SKL) nyligen utkommit med en bok med titeln ”Yttrandefrihet och lojalitet”, som beskriver vad som gäller för anställda i kommuner, landsting och regioner. Den enkla sammanfattningen av bokens budskap till förtroendevalda och chefer lyder enligt Lena Hörngren:

Ni måste tåla kritik! Ni behöver inte tåla att folk missköter sitt jobb eller struntar i arbetsplatsens regler, men ni måste tåla att de säger vad de tycker. Också om ni tycker att de har fel och tycker att de är illojala. För den som är offentligt anställd är yttrandefriheten överordnad lojaliteten.

Något att hålla i minnet för alla och en var. Jag hoppas biblioteken köper in boken både för sin egen och för andras skull. Låt kritiken inte tystna – det förlorar vi alla på. Framsteg och utveckling kommer av diskussioner och omprövning inte av medlöperi och tystnad.

Jag deltog i torsdags på det dialogmöte som Kungl. bibliotekets genomförde i Stockholm. Mötet var ett led i det pågående arbete med att ta fram en handlingsplan för deras kommande arbete med nationell samverkan och samordning på biblioteksområdet.

De biblioteksdialoger som KB nu genomför är värdefulla, skapar delaktighet och ger information om vilket stöd biblioteken behöver. Vid dialogtillfällena ställs bl a frågan inom vilka områden samverkan och samordning är önskvärda och det ges många bra exempel på det i samtalen. Jag håller med om att gemensam nationell katalog, upphandlingsfrågor, avtalslicenser, tekniska infrastrukturfrågor osv är av stor vikt och att KB ska spela en roll i dessa sammanhang.

Med utgångspunkt i alla de synpunkter som nu kommer in ser jag framför mig att man grupperar dem och i den kommande planen beskriver viktiga huvudfunktioner som bör inrymmas i KB:s utökade uppdrag. Det snarare än att planen blir en åtgärdslista av viktiga insatser som vi just nu ser framför oss.

Följande huvudfunktioner ser jag framför mig:

*Nationell bibliotekspolitik
-Definition av bibliotekens huvuduppgifter, nationella mål och strategier för att nå dem
-Rekommendationer, kvalitetskriterier och -indikatorer som stöd för biblioteksverksamheten
-Uppföljnings- och utvärderingsarbete rörande ovanstående och bibliotekslagen
-Statistik

*Metod- och verksamhetsutveckling
-Utvecklingsbidrag och nationella insatser
-Kompetensutvecklingsfrågor
-Metodutveckling, ”beprövad erfarenhet” och forskning

*Infrastrukturell samordning
-Katalog- och klassifikationsfrågor
-Upphandlingar, avtalslicenser-Plattformar för digitala tjänster
-Digitalisering
-Tekniska standarder
-Upphovsrättsfrågor och annan biblioteksjurudik

Jag ser gärna att man i den kommande planen beskriver dessa generella huvudfunktioner och argumenterar för att KB behöver resurser för att bemanna och fullgöra dessa men att man i planen inte låser sig för enskilda insatser, hur frestande det än är. Som jag ser det ska det nu skapas en struktur som sedan i fortsatt och fördjupad dialog ska utforma och gripa sig an genomförandet av den nationella bibliotekspolitiken.

OBS-redaktionen vid Sveriges Radio går vidare i sin debattserie ”Framtidens bibliotek” och nu senast (29/9) var det min tur. I mitt inlägg säger jag bl a:

För mig är folkbiblioteken är ett frihets- och demokratiprojekt som syftar till att frigöra mänsklig tanke och kraft genom att erbjuda fri tillgång till litteratur, kunskap och information i den form som efterfrågas. Det är den enskildes behov, uttalade och outtalade, och de behov som finns i det samhälle i vilket folkbiblioteket verkar som ska styra innehåll och utbud, inte statiska uppfattningar om hur ett bibliotek ska se ut eller inte se ut., innehålla eller inte innehålla. Har man det för ögonen förstår man att uttrycken och utformningen av folkbiblioteket blir skiftande och tar sig olika uttryck. Vi människor är som bekant olika och då måste också biblioteken orka, vilja och förmå vara olika.

Tyngdpunkterna varierar mellan olika folkbibliotek. En del satsar på caféer för att nå ut, andra tar in tv-spel i samlingarna, de flesta gallrar ut gamla och inaktuella böcker – kanske för att ge plats åt muntlig berättartradition och andra konstformer. Ny teknik och nya metoder kommer och går. Det är inget att skrämmas av om det sker med utgångspunkt i människans behov, önskningar, vetgirighet och nyfikenhet. Då gör folkbiblioteken det de ska göra.

Jag resonerar också kring tre områden som de som tycker att folkbiblioteken har spelat ut sin roll kan fundera kring:

1.Den digitala klyftan mellan personer med olika utbildningsnivå, mellan olika delar av landet och mellan generationer.

2. Folkbibliotekens roll som arenor för demokrati och yttrandefrihet.

3. Klyftorna och den ojämlika tillgången till bibliotek biblioteksbesök och läsning mellan olika befolkningsgrupper.

Bibliotekariernas poppighet hotar vår kulturskatt fick Göran Hägglund (kd) ur sig i en debattartikel under Bok- och biblioteksmässan. I en kommentar skriver jag:

Jag tycker Göran Hägglunds utspel är tvetydigt och man kan lätt få uppfattningen att han vill styra folkbibliotekens utbud och dela upp innehållet i önskvärt och icke önskvärt. Och vad som är önskvärt ska tydligen inte avgöras av de människor som använder biblioteken eftersom de önskar sig fel saker.

För att vi inte ska förlora oss helt i en elitistisk debatt om vad folk ska få på folkbiblioteken måste vi göra klart att folkbiblioteken är ett frihets- och demokratiprojekt som syftar till att frigöra mänsklig tanke och kraft. De ska utan censur göra alla slag av kunskap och information lätt tillgänglig för alla. Utgångspunkten måste vara att det är brukarens och icke-brukarens uttalade och outtalade önskemål och behov som ska styra innehåll och utbud. Makthavares uppfattningar om vad som är gud i behagligt att låta folket ta del av ska inte göra det.

Jag fick också tillfälle att kommentera det i Kulturnytt:

– Jag tycker det finns en allvarlig underton i det han skriver, där han vill införa en slags ordning där man ska bestämma vad som är önskvärt och icke önskvärt på biblioteken. Då blir det ett angrepp på biblioteken som ett frihets- och demokratiprojekt, säger han.

Men även om Niclas Lindberg tycker att Göran Hägglunds utspel är oroande, så är han förvånad över Hägglunds plötsliga vurm för det som inte är kommersiellt gångbart.

– Samma vecka som regeringen presenterar en kulturproposition där man stryker ”kommersialismens negativa verkningar” ur de kulturpolitiska målen, så gör en av de ledande ministrarna i regeringen ett utspel som går på tvärsen mot det. Det förvånar mig hur politiken hänger samman, säger han.

Så kom då äntligen kulturpropositionen med dess biblioteksförslag och jag är full av tillförsikt. Min kommentar till propositionen är:

- Jag kan med glädje konstatera att regeringen avser att samla ansvaret för biblioteksfrågor hos en myndighet, Kungl. biblioteket, vilket kommer att innebära en ökad samverkan och utveckling. Jag hoppas nu på en bred politisk uppgörelse i syfte att förverkliga dessa viktiga biblioteksförslag, säger Niclas Lindberg, generalsekreterare för Svensk Biblioteksförening, i en kommentar till regeringens kulturproposition som presenterades på måndagen.

- Regeringen har i många stycken tagit hänsyn till Bibliotekssveriges argument för en nationell bibliotekspolitik vilket är positivt. Ett antal detaljfrågor behöver dock redas ut inom ramen för det aviserade uppdraget till Kungl. biblioteket att ta fram en plan för sitt utökade ansvar. För detta uppdrag är det viktigt att KB redan nu tillsätter ett nationellt råd för biblioteksfrågor för att från början säkerställa en nära samverkan med biblioteksväsendet, säger Niclas Lindberg.

Regeringen föreslår att en särskild utredare ges i uppdrag att ta fram förslag på en ny modell för fördelning av statliga medel till regional och lokal kulturverksamhet. – Vi utgår ifrån att våra synpunkter om vikten av att samla utvecklingsresurserna för biblioteken tas tillvara i det arbetet avslutar Niclas Lindberg.

En sammanfattning av Svensk Biblioteksförenings remissvar hittar du här.

Så var det då dags för debatt mellan mig och Christer Hermansson. Det efter att jag, mot Christers förmodan, antagit hans utmaning. Upprinnelsen var mitt blogginlägg m a a en artikel Christer skrivit i GP.

Debatten kan man ta del av via youtube (del 1, del 2, del 3 och del 4)

Jag tycker att jag fick sagt det jag ville säga och det dök trots allt upp en debatt på Biblist efteråt. Bra! Vi behöver debattera mera.

I en debattartikel som varit införd i 13 tidningar under sommaren skriver jag om att det är en samhällsekonomiskt god investering att satsa på biblioteken.

I sommar har jag också haft en annan debattartikel om skolbiblioteken införd i ett tio-tal tidningar. I artikeln skriver jag om vikten av att den nya skollagen inte blir ett slag i luften för skolbiblioteken. Det krävs insikt om hur situationen är och en vilja att åstadkomma förändring. Fakta är att majoritet, 56 procent, av skolorna saknar ett skolbibliotek. Bara 28 procent av skolorna har ett helt eget skolbibliotek som är öppet och bemannat. Det behövs en satsning på skolbiblioteken!